Publicerad i Dagen : 2008-05-12

Ett av de tydligaste tecknen på sekulariseringen av en kultur och privatiseringen av tron är de religiösa högtidernas sorti ur vårt medvetande och våra liv. Högtiderna fungerar som identitetsbevarande markörer. Detta skriver biskop Anders tillsammans med Sten Gunnar Hedin i Dagen.

Påven Johannes XXIII bad 1961 om en ny Pingst, en förnyelse av hela kyrkan.

Den tro som firas håller minnet levande och är ett värn mot historielöshet. Den skapar gemenskap och fest omkring händelser som skänker samhörighet med dem som levt före oss och ger vägledning inför framtiden. I den kristna kyrkan gäller det i synnerhet pingsten. Den kallas ofta hänryckningens tid, men är förmodligen den av de kristna högtiderna vars bakgrund de flesta svenskar känner till minst om.

Pingsten är den helige Andes, spiritualitetens, fest i kyrkan. Den firas till minnet av att Anden, Livgivaren, gavs åt de första kristna. En dramatisk förändring inträdde i människor som tidigare varit instängda och avvaktande. Pingsten har från den dagen varit skillnaden mellan en församling som förtvinar till sekt och en kyrka som famnar världen. Närvaron av helig Ande känns igen på en större och synligare enhet i kyrkan.Pingsten är förutsättningen för en tro som gör en skillnad. Utan den helige Ande blir Jesus en gåtfull gestalt, Bibeln en obegriplig bok och den kristna kyrkan en ängslig institution som vaktar sina gränser och värnar sina intressen. Utan Anden blir religionen en splittrande faktor i stället för en försonande kraft i samhället.

Nya testamentet beskriver vad som sker på pingstdagen: "Alla fylldes av helig Ande och började tala nya tungomål, med de ord som Anden ingav dem." Pingstvänner har av hävd förknippats med tungotal. Men denna andliga gåva är numera vida spridd även bland katoliker och andra kristna genom den karismatiska förnyelse som sköljt över världens kyrkor under de senaste femtio åren.Tungotal och hänryckning. Mellan de två har ofta satts likhetstecken, och Anden är förvisso det nyktra ruset. Men det intressanta är att den pingstdagens tungotal inte gjorde dessa kristna obegripliga. Alla uppfattade, på sitt eget modermål, vad som sades.

Händelsen är ett tecken. En autentisk andlighet föder enhet. Det som händer i Jerusalem på pingstdagen har en historisk pendang i Mosebokens berättelse om Babels torn. Vad var drivkraften bakom mänsklighetens första tornbygge? Man sa: "Låt oss göra oss ett namn."Den narcissistiska kulturens credo. Mediakultens mantra. Den dekadenta religionens tungotal. "Låt oss göra oss ett namn!"Gud stiger ner, i sin barmhärtighet, och förbistrar språken, för att om möjligt rädda oss från vårt övermod: tron att vår grupp, vår kyrka, vårt parti, har äganderätt till sanningen.All söndring sätter sig i vårt språk. Vi förstår inte varandra, vill inte förstå varandra. Oförsonlighet och språkförbistring är två sidor av samma mynt. Det första tecknet på det helande som skett i Kristus visar sig i talet. När Anden utgjuts börjar människor förstå varandra på ett nytt sätt. De som misstänkliggjort varandra för nu dialog med en ny ton i rösten, i en anda av respekt och lyhördhet.

Pingsten representerar i kristen tro en erfarenhet som får murar att rasa. Reviren rivs i Jerusalem när människor från olika kulturer förenas i samma längtan.Den moderna pingströrelsen, född på bakgatan Azusa Street i Los Angeles, utmärkte sig inte främst genom sin andliga hänförelse. Det var en andlig väckelse som bröt ner barriärerna mellan raser och klasser. I ett djupt segregerat samhälle tändes hoppet om en gemenskap som inte bygger på likhet. Den färgade predikanten William Seymour, som var väckelsens förgrundsgestalt, skrev i sin tidning: "Pingsten får oss att älska Jesus mer och våra syskon mer. Den gör oss alla till en enda familj."

När påven Johannes XXIII 1961 öppnade Andra Vatikankonciliet, gjorde han det med bönen: "Sänd oss en ny Pingst." Hans efterträdare, Johannes Paulus II, skrev i sin första rundskrivelse: "Kyrkan i dag tycks med än större glöd och med helig iver upprepa: Kom helige Ande!" Denna bön om Anden är svaret på vår tids allt djupare söndring och konflikter mellan människor och grupper i vårt samhälle. Den kan visa sig avgörande för kyrkans överlevnad i Europa.

Frågan om gränser är ömtålig. Hur stort mellanrum behöver en kyrka till sin samtids maktutövare för att inte bli medlöpare? När blir den kristna församlingen, i sin iver att hålla sig ren, en religiös enklav där ingen vill bli nedsmutsad?Även här speglar pingstdagen evangeliets radikalitet. Allt skapat omfattades av det som hänt. Evangeliet är den sanna universalismen. Förebådad av Jesus själv som oroade de religiöst korrekta genom sitt sätt att överskrida gränser. Han umgicks med prostituerade, inbjöd förrädare i sin inre krets, delade måltid med de föraktade. Allt var ett tecken: Gud tänjer sig till det yttersta, låter sig inte hejdas av våra etiketter: innanför eller utanför, radikal eller liberal, katolik eller pingstvän.Tider av andlig förnyelse har alltid varit perioder i kyrkans historia när människor som tidigare uteslutit varandra börjat omfamna varandra.

På pingstdagen framträder i världen en kyrka som är profetisk, inte moralisk. Orden går nu i uppfyllelse: "Era söner och döttrar skall profetera."När pingsten går förlorad riskerar kristen tro att reduceras till en fråga om rätt och fel. Vi får en kyrka som gör samhällets moraliska upprustning till huvuduppgift. Pingstdagen frigör det specifikt kristna. Det består inte i en ny etik, utan i en ny mystik, i en personlig erfarenhet av det mysterium Jesus talade om när han sa: "Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten."Ett andligt liv som inte får radikala följder - etiskt, politiskt, socialt - måste kraftigt ifrågasättas. Men de följderna är inte resultatet av att människan skapat sig ett nytt etiskt utkast. De har sin upprinnelse i en djupt personlig erfarenhet av pingstens Ande.

När den helige Andes ljus strömmar in i en människa börjar hon se på världen med nya ögon, så som Gud ser den, med oändlig ömhet. En kyrka efter pingstdagen är djupt rotad i kärleken till Gud. Hon är inte likgiltig för rätt och sanning, men finner en annan väg än att vara ensidigt engagerad för eller emot en viss sak.Hon konfronterar det onda, utan att stuka dem som drabbats av ondskan. Hennes liv är en avglans av den kärlek som tror allt, hoppas allt, uthärdar allt. Hon är således inte moralisk, hennes budskap till världen är inte ett motbudskap. Likväl får hennes liv, genom vad hon är och gör, moraliska konsekvenser. De följderna står att avläsa i läkningen av de djupa sår i samhällskroppen som utsöndrat förakt och fördömelse.För kyrkan kan inte finnas något viktigare än att, rotad i sin tro och orädd i sin öppenhet "i glädje dricka av Andens nyktra rus", för att citera kyrkofadern Ambrosius. En enhet som gäckar tidens politiska och religiösa konstellationer vore ett mirakel värdigt den helige Ande.