Har du sett hans stjärna- Epifania 6 jan 2018

Kära vänner, idag firar vi Epifania – Herrens Uppenbarelse. Epifania betyder ”att påvisa” eller ”att demonstrera” Vi firar alltså uppenbarelsen av konungarnas konung, Jesus Kristus, för hela världen. Vi firar herrarnas Herre, inför vilken alla länder och folk ska falla ner och tillbe. Jesu människoblivande och hans födelse som vi firar under julen är Guds stora frälsningsverk; det är Guds uppenbarelse av sig själv till människan. I Jesus Kristus har Gud uppenbarat sig till oss. Som det står skrivet ”många gånger och på många sätt talade Gud i forna tider till våra fäder genom profeterna, men nu vid denna tidens slut har han talat till oss genom sin son (Hebréerna 1:1–2). Historien är bevis på Guds trohet mot oss. Med andra ord är troheten mot Gud vägen till befrielse i nutid och framtid. Kyrkoåret låter oss möta Jesus som innebär liv eller död för alla människor. Att lyssna och delta i liturgin är att vara vid händelsen. Kristi människoblivande och utblottelse ägde rum för tvåtusen år sedan. Men den pågår ännu i de kristna. Den kommer inte att vara fullbordad förrän vid hans återkomst.

Det finns för oss troende heliga tider, religiösa högtider, religiösa handlingar, viktiga ögonblick när man känner Guds närvaro mer påtagligt i sitt liv.  Ritualer med dess tider och dagar och säsonger och högtider var det sättet judarna deltog i det gudomliga livet.   Liturgi för oss kristna är det normala sättet för oss att delta i frälsningsdramat. Att delta i dessa religiösa handlingar är att gå in i Guds tid och Guds närvaro. Tiden står inte i människans makt. Den är åt oss given. Den rituella observansen av heliga dagar och tider likväl heliga handlingar är grundad i skapelseordningen.

Tiden är något viktigt i Bibeln (1 Mos 1.1–2:4). I nya testamentet är tiden ännu viktigare. Jesu träder fram som människa vid tidens fullhet (Gal 4:4). Framtiden stod för babylonierna bokstavligt talat skriven i stjärnorna. För grekerna var tiden ingen gud. Tiden gudomliggjordes först i hellenistisk tid. Mesopotamiska kulturen hade en föreställning om att människans liv är reglerat av himlakropparnas mekaniska tvång. Tiden är därmed en del av skapelsen och i behov av frälsning.  Bibliska tron menar att Gud och ingen annan makt råder över universum och dess historia. Varje dag står inte under planeternas lycko- respektive olycksbringande inverkan. Allt som Gud har skapat är gott, mycket gott, inklusive tiden. Gud har herravälde över universum, över tid och rum. Därför blir varje tid en välsignad tid. (1 Mos 2:3). Sabbaten som blivit vår söndag är åminnelse (hebr. zikkarion, grek. anamnesis, lat. memoria) av Guds gärningar, framför allt skapelsen.

Vid slutet av Femte Moseboken har löftet om en profet mig lik… ännu inte gått i uppfyllelse. I Jesus har det nu förverkligats till fullo. Malakis profetia är uppfylld. Gud har blivit synlig genom människan Jesus. Den historiske Jesus och trons Jesus, som kallas Kristus, den levande Gudens son är densamme. I Jesu blir det som från början var fördolt efterhand uppenbarat. Guds plan blir synlig i etapper. Denna från början fördolda plan kallas i de paulinska breven mysterion (Ef 3:2ff; 1 Kor 2:1ff). När Uppenbarelseboken säger att mysteriet fullbordats innebär detta att den gudomliga planen med världen nått sitt mål. (Upp 10:7).

Med Jesu människoblivande har ljuset lyst i mörkret och Guds härlighet strålat i hela världen. Först uppenbarades hans födelse för herdarna när Herrens ängel sa till dem ”… jag bär bud till er om en stor glädje för hela folket. Idag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är messias, Herren (Lukas 2:10-11). Hans födelses strålande härlighet uppenbarades inte bara för Jerusalem utan också för hela världen. Stjärntydare från österlandet fick se hans härlighet och blev nyfikna. Ledda av stjärnan, gav de sig i väg för att hylla honom. När de hade kommit till stället där barnet Jesus fanns stannade stjärnan. De gick in i huset, och där fann de barnet och Maria, hans mor, och de föll ner och hyllade honom. De öppnade sina kistor och räckte fram gåvor: guld och rökelse och myrra.

Dessa gåvor: guld, rökelse och myrra är symboliska gåvor och var och en av dem har en viktig betydelse i Jesu liv och gärningar. Guld gavs till honom för att han är konung. Han är konung inte bara på jorden utan också evighetens konung båda på jorden och i himlen. Rökelse används av präster för att offra offret till Gud. Han gavs rökelse för att han är präst som ska offra sig själv som ett försoningsoffer till Fadern för våra synder. Myrran förebådade hans lidande och död. De här gåvorna är dyrbara gåvor, men stjärntydarna gav dem till Jesus för att de såg i Jesus en konung som hela världen så länge hade väntat på, de såg i honom någon vars födelse förde fram ljuset i världens mörker – syndens mörker, korruption, våld, hat, diskriminering, falskhet, osv.

När stjärntydarna fick se barnet Jesus fylldes de med stor glädje och de gav de dyrbaraste gåvor till honom. För oss som firar Herrens uppenbarelse idag: vad betyder det för oss? Kanske har vi inget guld, ingen rökelse, och ingen myrra; men vi kan ge honom vårt liv, vi kan tjäna honom i vår nästa. Jesus har uppenbarats som världsalltets konung, det eviga ljuset som lyser i mörkret och vi måste låta honom lysa upp våra hjärtan, vi måste låta honom lysa i våra familjer och vårt samhälle.

I Herodes ser vi att genom tiderna har de som har ansvar att leda folket manipulerat och engagerat sig för egen vinning inte för folkets bästa. Lögnen har alltid varit en vana för politiker och folkets ledare. ”Bege er dit och ta noga reda på allt om barnet,” sade Herodes, och underrätta mig när ni har hittat honom, så att jag kan komma dit och hylla honom.” Allt var förstås lögn. Om stjärntydarna inte hade varit människor som sökte Gud med uppriktigt hjärta skulle Herodes kunna ha lurat dem att lämna information till honom när de hade sett Jesus. När du har sett Guds stjärna ska du inte lämna den ur sikte. Tyvärr, finns många människor som gör detta. Livets lockelser, bekymmer gör att många som sett Herrens stjärna tappar den och börjar igen vandra i mörkret.

Religion och kristendom är ifrågasatt och illa betraktad. Den betraktas av många som en av tusentals livsåskådningar. Bibeln är bara en bok bland miljoner. De moderna medierna dränker ständigt vår fantasi med bilder som påverkar och hindrar oss att finna Gud. Naturvetenskapen har för en del människor ersatt religion och filosofi som totalförklaring av tillvaron. Ändå kan man inte med vetenskapliga metoder konstatera någon mening med universum.

Nutida människor lever som epikuréerna. Dessa levde med den ofrånkomliga döden i sikte och ville njuta ögonblickets behag. Vi lär att den romerske skalden Horatius, som bekände sig till denna lära uppmanar de vise ”att leva helt och hållet i nuet och lämna åt gudarna vad morgondagen bär i sitt sköte, för att istället ta vara på allt gott som slumpen för i ens väg”. Horatius tankar lever kvar långt in i modern tid. I den kristna gudstjänsten upphävs avståndet i tid och rum mellan Kristus och de kristna, var och när de än lever.

Av egen ansträngning eller kraft kan ingen människa närma sig Gud. Hedningarna kan till en viss grad få kunskap om Gud men denna kunskap når inte längre fram till Gud utan Guds eget ljus. Stjärntydarna skulle inte ha kunnat upptäcka Gud bara med sina speciella mänskliga färdigheter och kompetenser utan att Gud var med den sista biten av upptäcktsfärden. Utifrån detta resonemang kan det hävdas att människan utan Jesu frälsning av naturen är egoistisk och självcentrerad.  Endast frälsta människor kan segra över naturens drifter. Genom att Han uppenbarar sin härlighet för oss, kan vi vandra i Hans ljus i en värld som täcks av mörker. Idag kommer våra barn att återberätta Jesus födelse och uppenbarelse genom ett litet drama som de ska spela. Låt oss be att vi alla ska bli inspirerade att söka Jesus såsom stjärntydarna gjorde. Chikezie Onuoha MSP

Webbdesign: Peter Tynkkynen